Mina sista timmar som robot

VARNING!!
Läskiga bilder på min robot arm kommer hamna i slutet av det här inlägget.
 
 
Om 4,5 timmar så blir jag av med min robotarm! och jag kan inte sova. De här fem veckorna har gått sjukt fort. Det är intressant hur hjärnan fungerar. Man glömmer allt det dåliga. Just nu minns jag mina (nästan) sex veckor som en mysig och spännande upplevelse.
 
Hjärnan har glömt av ont det faktiskt gjorde och tänker "det gjorde ont men det var inte så farligt". Men jag vet med mig att det visst var "farligt"
 
BRYTER INLÄGGET FÖR REKLAM
(Övertrött och uppe i varv)

 
Kattungen som tydligen heter Pepsi (eller Petter om det skulle visa sig att hon har fel kön) tror nog att hon heter "Ajajajaj" eller "Släppsläppsläpp)
 
För att inte romantisera min skada så kommer fem jobbiga saker med min skadetid.

1. Påväg till akuten. Det gjorde vansinnigt ont varje gång bilen svängde, speciellt i rondeller. Min skadade arm vilade mot dörren. Det gjorde ännu mer vansinnigt ont när jag var tvungen att gå ut ifrån bilen. Att ta bort stödet ifrån dörren och röra armen för att komma ut.
 
2. Väl hemma så tror jag smärtan var okej medan värktabletterna värkade. Men när de slutade så gjorde det bra ont. Jag tog massor med smärtlindrande så jag minns inte!
 
3. I början kunde jag knappt röra den skadade armen alls. ALLT nytt var jobbigt att göra med vänster innan man upptäckte hur man skulle göra.
 
4. Efter oprationen så var jag rätt orörlig i fingrarna och det var obehagligt och gjorde ont att träna upp fingrarna. 
 
5. Det var tre veckor som Klara bodde hos mamma och jag inte träffade henne. Även om det var skönt att slippe gå ut flera gånger om dagen så saknade jag henne sjukt mycket. Under den tiden så var jag hemma hos mamma i ett par timmar och jag var gråtfärdig över att behöva åka hem utan henne (att jag ville gråta berodde nog inte enbart på saknad utan för att jag var väldigt trött, dels över alla droger men också att det tog mycket energi att lära om till att leva med vänster)
 
FYRA TIMMAR TILLS JAG BLIR AV MED DENNA:
 
 
 
 
Även om jag inte vill ha den en enda dag till så kommer jag sakna den. Den har ändå varit en stor del av mitt liv i fem veckor. Som ett husdjur som ständigt behöver tas hand om.
 
Jag är sjukt tacksam över att jag slapp ha gips. Jag hade blivit galen, det räckte att ha gips de fem dagarna som jag väntade på oprationen.
 
Fyra timmar var det.. Sedan börjar nästa jobbiga fas.rehabilitering.
 

Kommentera här: