När jag blev fri

Femte och sista delen om min skada. Eller ja.. det kommer säkert inlägg om rehaben men inte på samma sätt som tidigare inlägg. Tror jag.
 
19/3 så kom det ett brev. Jag fick tiden för att ta bort robotarmen och jag blev verkligen superglad. Nerräkningen till den 5 april började.
 
 
Under väntan så hade jag bättre förband men med tiden satt den åt mindre och jag kom åt innanför. En vecka efter återbesöket och två veckor innan avtagningen så kändes det inte bra. Det kändes som stiftet åkt ut ännu mer. Detta hände på en fredag. Sämsta dagen och jag orkade verkligen inte åka in igen så jag bestämde mig för att iallafall avakta tills måndag.
 
Det kändes som stiftet rörde sig varje gång jag rörde mig. Jag började försöka trycka in stiftet igen men det åkte ut när jag rörde mig. Men jag fortsatte att trycka in och dagen efter så kändes det bra igen. Men jag fortsatte trycka in och ha koll på stiftet.
 
 
Med stiften så menar jag de gula.
 
En vecka innan avtagning så gjorde det ont vid stiftet det vänstra stifet (närmast tummen) (det som ville åka ut) Jag anade att det var torkat blod som ställde till det. Sedan visste jag att padden som skyddade det högra stiftet var fullt med torkat blod. Under väntan så hade jag tränat upp fingerna, vilket innebär att stiften rörde sig och blödde (innan återbesöket så hade det knappt blödit något.
 
Så jag bestämde mig för att ta av förbandet en stund. Det var såå skönt att vara naken. Förbandet var varmt.  Jag fixade det som gjorde ont och bytte padd på det som blött (hade en extra padd på mig som de satte på för att hålla det vänsta stiftet på plats bättre)
 
Det bästa var att det vänstra stiftet satt mer normal långt in nu. Jag hade alltså tryckt det till rätta. Jag fick på mig förbandet igen.
 
 
Sedan var det äntligen femte april och skiten skulle av.
 
Vi var tidiga vid sjukhuset så tjugominuter innan min tid så satt vi i väntrummet. Trots jag fick vänta 50 min så kändes det bättre. Jag vet inte om det berodde på att det var mindre folk i vänt rummet eller om det berodde på morfin tabletten som jag tagit (i förebyggande syfte ifall det skulle göra ont att ta av robotten) men det kändes bra i väntrummet.
 
Morfar och Richard kom och hälsade på mig (att de var på sjukhuset pågrund av min moster kan vi bortse ifrån). Det var trevligt.
 
 
Sedan var det äntligen dags!
 
Jag fick samma läkare som vid förra återbesöket. Jag upplevde honom som mindre osäker denna gången. Men det var kanske inte så konstigt. Han hade ju tre veckors mer erfarenhet denna gången.
 
När robot skulle av så kom en annan läkare för "min" läkare hade aldrig tagit av robot förut (vilket bekräftar min tidigare känsla av att läkaren var ovan vid robot). Men "min" läkare gjorde ett bra jobb med att klä av mig roboten.
 
Först skruvades den lååånga järngrejen av. Sedan huvudena. Sedan hade jag förutom stiften fyra järnpinnar i armen. När de skruvades av så isade de två närmast armbågen men det var inte så farligt. Sedan var det dags för de pinnar som satt på handen. Den som var näst närmast naglarna gjorde ont medan den sista kändes inte.
 
De avslutade med att dra ut stiften och det kändes inte heller något.
 
 
Numera har jag inte robot arm utan istället plåsterarm. jag fick även extra plåster så jag kunde byta! Äntligen vettig sårvård.
 
Jag får inte duscha armen förens såren läkt med sårskorpa. Men ni anar inte hur skönt det är att nästan kunna tvätta händerna ordentligt.
 
 
Direkt efter avrobteringen så fick jag träffa en arbets terapeut som gav mig övningar. Hon sa att det kunde dröja upp till ett halvår (!!!!!) innan handleden är helt normal igen. Så länge har jag ingen lust att vänta. Så det blir hårdträning.
 
Det är tur att man har en frisk arm att jämnföra med och kan se hur rörlig man faktiskt kan bli. i skrivande stund så kan jag inte torka mig med högerhanden vid toabesök än. Det är sjukt hur rörlig handled vår vardag kräver.
 
 
Jag och mamma avslutade vår skövdebesök på Max. 
 
Armen kändes extra svag så även mobil kändes tung att bära (men i skrivande stund så går det bra).Så nackdelen med att bli av med robot är att man känner sig konstig. Ens skada syns inte tydligt utan man ser bara ut som någon som har konstiga hand/armrörelser.
 
 
 
 
 

Kommentera här: