Besöket på akuten

Natten till den 24e februari. Jag hade en spännande chattkonversation i mobilen och jag hade svårt att slita mig ifrån grey anatomy som jag tittade på. Det var helt enkelt svårt att blå trött den kvällen.
 
Jag brukar sällan gå ut på natten om det inte är så att Klara verkligen visar tydligt att hon vill gå ut. Denna natten gjorde hon inte det men jag misstänkte ändå att hon behövde bajsa plus att jag tänkte att om jag gick ut nu så skulle jag förhoppningsvis få sova någon timme extra på morgonen.
 
Jag visste att det var halt för jag hade varit ute fem timmar tidigare. Kvällen innan så hade jag tänkt att jag var dum som aldrig hade med mig mobilen ut på sena kvällar. Ifall jag skulle halka och inte komma upp. Men ändå så hade jag ingen mobil med mig ut.
 
 
24/2 klockan 04:00
Jag brukar aldrig halka på vintern. Jag ramlar snarare resten av året pågrund av ojämnmark. Men det gick fort och kändes som en odramatiskt halkning. Jag landade på rumpan och tog emot mig med ena handflatan. Förutom att det gjorde ont i handleden så slog jag mig inte det minsta. Jag visste väl egentligen direkt att handleden var bruten eller rättare sagt en spricka. Men jag hoppades ändå att det skulle gå över men det gjorde det inte. 
 
Jag lyckades resa mig utan problem och gick hem. Planen var att försöka sova och se om det gick över. För jag misstänkte starkt att akuten ändå inte skulle ta emot mig.
 
04:10
Jag vet inte om handleden började göra ondare men jag började bli helt säker på att jag faktiskt hade en spricka i handleden. Det gjorde ont och allt kändes extremt jobbig. Djurens närvaro kändes jobbig. Så jag ringde mamma och min styvfar svarade. Gråtfärdig så berättade jag att jag trodde att jag fått en spricka i handleden.
 
Mamma och Tomas kom och de hämtade mig och Klara. Jag hade verkligen super ont och jag frös om min skadade hand. Jag satt i bilen och ville inte gå ut för det skulle göra för ont. Tomas ringde akuten (som ligger i grannstaden) och jag och mamma åkte dit. Varje sväng och varje rondell gjorde riktigt ont. Det var extremt många rondeller till sjukhuset.
 
På bilden så är jag hel och glad några dagar tidigare:
 
 
06:00
Vi var framme vid akuten och fick träffa en extremt irreterande sjuksköterska (eller vad hens titel nu var). Hen pratade märkligt och frågade varför jag kommit dit. Jag svarade att jag trodde att jag fått en spricka i handleden. Han fortsätte att fråga ut mig med konstiga frågor och jag förklarade symtomen. Men tillslut så insåg jag att rätt svar skulle vara att jag hade halkat.
 
Hen berättade att röntgen inte öppnade förens åtta och att vi var där tidigt i onödan. Samt att det hade varit bäst för oss att röntga i staden närmare. Jag förstår att hen kan ge de råden men hen borde ha kunnat lägga fram det lite trevligare.
 
1. Jag trodde inte ens att jag skulle få komma till akuten vid den tiden.
2. Jag hade ont och förväntade mig att det skulle ta tid på sjukhuset så två timmar i väntrum och kanske längre innan röntgen var inget konstigt och jag väntade hellre på sjukhuset än hemma.
 
En annan sköterska lindade min arm och gav mig en RIKTIGT bra smärtlindrande tablett. Sedan satt jag i väntrummet och vilade på en kudde.
 
07:15 
"Den andra sköterskan" kom och sa att röntgen var vakna och kunde ta emot. Då hade den smärtlindrande tagit så pass bra att jag nästan kände att jag överdrivit och att smärtan skulle gå över av sig själv (det säger hurpass bra droger de gav mig). Jag fick gå in i ett rum och låg i en säng en stund och väntade. En doktor kom in och tittade lite på armen. Jag tror klockan var 07:40 något när vi fick gå till röntgen. Jag såg inte fram emot det. När jag hade en spricka i armen som 11 åring så gjorde röntgen skitont men denna morgonen så var det inte så farligt.
 
Efter röntgen så fick jag ligga i en säng i "mitt rum på akuten igen". Efter en okänd tid så kom läkaren in och berättade att min arm var bruten och att benet låg fel och att han skulle dra det till rätta. Jag såg inte fram emot det. Jag fick en spruta med bedöving, den sprutan gjorde riktigt ont men tog bra.
 
Sedan fick jag ha fingrarna i hängda i något nät samtidigt som jag hade en tung på armen en stund. Sedan började läkaren att dra och det gjorde inte det minsta ont men det var läskigt. Det knäppte till. Jag blev gipsad.
 
 
09:48
Jag tog bilderna ovan och började meddela vänner att jag skadat mig. Efter bedövningen i armen så mådde jag riktigt bra.
 
10:00
Så fick jag gå till röntgen igen för att kolla om benet låg rätt. Sedan tillbaka till akuten och min säng. Jag lyckades somna till några gånger. Sedan kom läkaren och berättade att jag behövde opereras. Benet låg inte bra.
 
Jag ville verkligen inte opereras. Jag hade aldrig gjort det och tyckte det kändes jobbigt och läskigt. Jag orkade verkligen inte med skadan.
 
12:00
När jag kom till akuten så gissade jag på att jag skulle få åka hem tidgast tolv och jag hade rätt. Jag mådde verkligen skit. Sömnbrist, smärta och väntan på opration tog hårt på mig.. Vi stannade på max men det var besvärligt att äta med vänster hand (bröt givetvis höger) men jag fick i mig hälften av maten. Jag grät hela vägen hem. Jag kunde verkligen inte sluta gråta.
 
14:00
Var jag hemma igen och mediciner var uthämtade. Jag gick och la mig och sov.
 
 
 
20:00
Jag vaknade och satt i soffan. Jag grät fortfarande och tyckte att allt var extremt jobbigt. Jag var fortfarande trött. Jag satt med mobilen och orkade inte starta datorn. Klara var hos mamma så kattungen tog hand om mig 💜
 
22:00
Jag gick och lade mig igen.
 
Morgonen efter:
Jag tyckte fortfarande att liver kändes tung och jag ville bara gråta. Men någonstans började jag må bättre och tyckte det var roligt att grät och mådde så dåligt över en bruten arm. Jag förminskar inte mina känslor utan jag mådde helt enkelt bättre. Det kanske är det som menas med att skratta åt eländet.
 
 
Bilderna ovan. Så här såg det ut i väntan på oprationen som jag inte såg fram emot. Kattungen tog verkligen hand om mig.
 
Jag är extremt dramatiskt som kan skriva ett lååångt blogginlägg om natten/dagen jag skadade mig. Men så är det. 
 
Nästa del: Opration kommer när jag orkar. 

Kommentera här: