Dolda känslor och drömspöt

Igår kände jag mig som askungen men mer om det sen.
 
Jag och Michaela och hennes kvinnan som födde och uppfostra henne åkte igår till Elmia för att besöka Jönköping horse show. Påvägen så köpte vi kaffe och godis.
 
 
Väl på plats så tittade vi på 140 cm hoppning. Det var några stora namn där och hoppade men det roligaste var att hästen som Rolf Göran Bengtsson hoppade har samma namn som Michaela (eller egentligen Catharinas) häst.
 
Så min teori är att hästen lever dubbelliv.
 
 
Sedan blev det en titt på mässan. Jag som aldrig varit på Elmia trodde att det bara skulle vara några få stånd men det var massor!
 
Jag var riktigt imponerad. Den mässan var bättre än Göteborg som är trång och trång. 
 
 
Jag köpte ett par vantar (bild kommer) och M köpte likadana men en annan färg. Hennes vantar fick bo i min påse. Jag hotade med att hon inte skulle få tillbaka dem. Men en stund senare så lurade hon ifrån mig påsen. "Om jag lägger min vattenflaska i påsen så kan jag bära den". 
 
Jag gick på det!
 
Sedan köpte vi mat. Köttbullar och mos. Medan vi åt så tittade vi när fyraåriga hästarnas dressyr. Det är sjukt vad duktiga många hästarna var. De är ju bebisar!! Det var riktigt skönt när de kom fyra åriga hästar som visade brister för det är ju unghästar.
 
Jag lärde mig en ny sak om mig själv. Jag definerar definierar mig som kattmänniska pågrund av hur det känns att se en katt. Jag känner tydligen samma sak för dressyrhästar! Ren kärlek. jag visste sedan innan att jag tycker dressyr är roligare att titta på men jag visste inte att jag älskade dressyr.
 
 
Sedan gick vi ännu mer på mässan. Nu kommer askungen sagan!
 
Mitt sällskap letade efter körspö. Vi kände på ett och vi dissade det alla tre pågrund av att det var tung, vingligt och kändes inte bra. Sedan gick vi vidare till dressyrspön.
 
Michaela tittade på ett och jag kände på det och vi dissade det. Brevid det hängde ett annat dressyrspö i annat utseende. Jag tog fram ett och tog förgivet att det skulle kännas som det andra spöet.
 
Då kände jag mig som askungen som provade en sko som enbart passade på mig. Spöt kändes verkligen helt rätt. Som om det hörde hemma i min hand. Vet ni hur svårt det är att få den känslan på dressyrspö? Det händer SÄLLAN. Michaela höll med om att spöt var perfekt. Tyvärr så var färgen fel (även om skaftet var fint) så hon köpte inte. Men tydligen så finns det sådana spön i rätt färg så jag hoppas M någon gång köper ett sådant spö. För det var det perfekta dressyrspöt. 
 
Jag har ingen bild på drömspöt men istället kan jag visa vantarna jag köpte. Super mysiga med kaninöron. 
 
 
Vi avslutade med att fika. Det var svindyrt men värt varenda krona. Fikat var verkligen super gott. 
 
 
 

Kommentera här: