Hunden: pokemonkompis och ögongodis för kor

Idag har jag gjort något som jag aldrig gjort förut. Jag har skickat filmklipp på snapchat i syfte att gläda min systerson. 
 
Allt började med att jag och Klara var ute och såg en robotgräsklippare. Jag hann tänka att "åh nu skulle Tim ha velat vara med" för att sedan inse att jag faktiskt kan filma den. Så det gjorde jag och svaret jag fick av min syster var: "Det var det bästa Tim har sett. Han tog min mobil å satt å skratta". 
 
Jag är alltså världens bästa moster. Nu ligger du i lä Ida! Några minuter senare så såg jag en till robotgräsklippare som jag filmade och fick till svar att Tim älskade mig. Men nu till något jag gjort hundratals gånger.
 
 
Jag och Klara har gått spåret. Det finns ingen bättre plats att tänka igenom livet eller dagdrömma. 
 
Men jag insåg efter en stund att jag gick och dagdrömde om pokemonspelandet (!). Om olika spelrelaterade konversationer med andra spelare. De hade inte ett dugg med kärlek. Pokemon och dinosar.. Jag har alltså blivit en sterotypiskt pojke ifrån 90 talet. Typ min kusin när han var yngre.
 
Så jag skärpte mig så resten av promenaden så dagdrömde jag om det här blogginlägget.
 
 
Vi såg kossorna och som vanligt så är de väldigt nyfikna på Klara. Iallafall två av dem men de orkade inte komma fram.  
 
Det är orättvist.
 
 
Sedan var det dags att spela lite pokemon på grannreviret.  Min snälla hund stod alltså stilla i tio min medan jag väntade på att en raid skulle ta slut så att jag skulle kunna slänga in en pokemon i gymmet.
 
Eller ja.. de fem första minutrarna så var jag knappt medveten om att vi stod stilla eftersom jag var upptagen med spelet. Eller ja.. vi stod inte helt stilla. Vi flyttade oss långsamt 5 meter för att sedan flytta oss tillbaka de fem meterna.
 
Om jag står lika snällt och väntar i 10 min när Klara nosar? Det vill jag faktiskt inte svara på.
 
 
Föresten så är min syster en lögnare som idag påstått att hon föredrar snö framför sol!
 

Kommentera här: