Konst, hästar och den där dumma hatthyllan.

Jag har precis roat mig med att ändra "om mig" texten som syns på bloggens startsida (iallafall om man läser på datorn) då jag inte längre är några år under 30 samt att katt antalet har ökat.
 
Vad har hänt sedan senast?
 
Draken har blivit färdig. Jag älskar henne verkligen även om hon var sådär att måla.
 
 
Något som har varit roligare att måla är denna dam. Jag lyssnade på podcast om drottning Elizabeth medan man målade henne.
 
 
Sedan har min systerson gjort sin ryttar debut och Mikaelas barn har fått lite ponny ridning på snälla Magna.
 
 
 
 
Dagen efter så fick jag träffa systersonen igen och fick den stora äran att vara barnvakt en stund. Jag kan säga att han är extremt snabb när jag ska krypa fram till hundarna.
 
 
Kattunge har hållt på med projekt "försöka komma upp till  hatthyllan" . På bilden ser vi henne (inte) klättra. Den med extremt bra syn kan se henne under strecket på tröjan men det är mest lite vitt som syns. Efter jag tog denna bild så ramlade den rosa tröjan ner på golvet.
 
 
Men efter måna om och men så lyckades hon ÄNTLIGEN komma upp på hatthyllan. Vad hemligheten var? Jo att hennes människa skulle vilja ha en bild till bloggen så människan hjälpte henne upp.
 
 
Jag har egentligen lite till att prata om MEN det här var alla bilder som fanns på datorn så jag åter kommer. Men innan jag slutar så vill jag prata mer om hatthyllan.
 
 
Stora syster katt hon flyger typ upp. Eller rättare sagt hon hoppar och tar stöd på jackan för att sedan dra sig upp på något sätt. Medan kattungen försökt klättra för att sedan begripa hur hon ska ta sig upp sista biten.
 
MEN storasyster katt har visat att det går att klättra upp till hatthyllan men då måste man ta sig upp genom att klättra på sidan och det har inte kattungen förstått än utan hon klättrar mer i mitten.
 
 
 

De fyra rikena

Vill ni fortsätta läsa vad min sjuka hjärna skrivit? Här kommer början på en trilogi jag vill skriva. Inte riktigt min genre.
 

Alexander, kung av norr föddes för tjugofem år sedan på en stor rund ö. På den ön fanns det fyra riken med var sin kung. Rike norr, öst, söder och väst, varje rike hade sitt slott vid havet i mitten på deras andel av ön. Till de två närmsta rikens slott så tog den en dag att rida till häst.  Det var fred i alla riken vilket gjorde den onda trollkaren Zim utråkad.

När Alexander var fem år så fick han följa med sin pappa, dåvarande kung av Norr till det årliga mötet, där alla riken samlades.För första gången i historian så hade alla riken en förstfödd kronprins, alla födda i maj, samma år.. Mitt under mötet steg onda trollkaren Zim in. Hans utseende liknande en stor örn. Han var närmare två meter hög och hade röda ögon.

  • Vad fan gör du här? frågade kung av väst som var värdkung för mötet detta år.

  • Om jag var du så skulle jag fråga lite snällare, svarade Zim ondskefullt. Jag är sjukt uttråkad. Ni har inte haft något krig på 100 år

  • Vi tänker inte kriga, svarade kung syd lungt.

  • Jo det kommer ni, sa Zim med road blick. Om tjugofem år när era söner blir trettio år.

Han flaxade till med vingarna och försvann. Därefter blev riket aldrig någonsin sig själv igen. Ingen levande varlse föddes, varken djur eller människor. Vattnet blev odrickbart i alla riken utom syd. Inga nya växter kunde växa i alla riken utom väst. Alla djur blev sjuka och avled i alla riken utom norr.  Det gick inte att tillverka nya saker förutom i riket öst. Det blev tjugofem tuffa år även om alla riken samarbetade väl för att kunna överleva.

När alla prinsarna hade fyllt 30 år så dog alla kungar av en mystisk död och de nyblivna kungarna visste att nu var något pågång. Alexander hade gift sig fem år tidigare med vackra Selma. Hon hade långt rött hår, timglasformad kropp och gröna ögon. Hon var en av de skickligaste på att skjuta pilbåge. Hon var tuff och visste vad hon ville. Hon var född i riket väst och hade under sin uppväxt stått prinsen av väst nära men hon älskade djur så hon hade lockats mot norra riket. Vilket Alexander var tacksam över. Hon var med när på de nyblivna kungarnas möte. Alla räknade med att Zim skulle närvara och mycket riktigt de hade rätt. De var oroliga för Zim hade tjugofem år tidigare lovat ett krig. Portarna till riket syds slott öppnades och den ondskefulla Zim gick in.

  • Hej mina vänner. Svarade han med ett leende.

  • Stoppa förbannelsen svarade kung öst bittert.

  • Jag lovar, när enbart en av er kungar finns vid liv. Människorna i salen började bli oroliga.

  • Tänker du döda dem frågade Selma irriterat.

  • Inte jag utan ni ska döda varandra svarade Zim och tittade på var och en av kungarna.

  • Aldrig svarade Alexander.

  • Vill ni inte ha slut på förbannelsen?

  • Jo, mumlade kung syd

 
Skriven augusti 2016
 
Jag dör! Min hjärna är helt sjuk. Vill någon skriva min trilogi så får ni höra av er! 
 
I första boken så är det två krig. Hur det går till vet jag inte men vi får följa kung norr som krigar mot en av de andra kungarna som inte är kung väst. För att vinna så låtsas han offra sin fru (selma) som blir vansinnig. Boken slutar med att hon riktar pilbåge mot honom och säger "det ska bli ett sant nöje att döda dig". 
 
I andra boken så får man se Selma i skogen hon lever med typ amasoner. Sedan får man se att kung norr lever och en tillbaka blick. Hon skjöt honom typ i axeln och avslutade meningen "det ska bli ett sant nöje att döda dig, men inte idag". Sedan är kung norr och väst i en magiskgrotta och får göra rätt sjuka uppdrag. Selma som inte träffat sin man på ett tag dyker upp och de tre är i grottan. Det slutar med att hon måste välja vem av dem hon ska döda. Sin man som hon är riktigt sur på eller den andra kungen som hon är nära vän och uppvuxen med. Det verkar som hon ska skjuta sin man men skjuter sedan kung väst. Hon stannar kvar vid hans sida medan han dör medan kung norr slutför uppdraget.
 
I tredje boken vet jag inte riktigt vad som händer men trots att det bara är en kung kvar så måste han ta sig upp för ett berg. Väl uppe så är Zim där och han vägrar bryta förbannelsen förens alexander dödat Selma. Alexander vägrar så det slutar med att Selma hoppar ner ifrån ett stup. Sedan får Alexander trycka på en knapp som avslutar förbannelsen. Då är han helt plötsligt fem år igen och är på kungamötet som om inget hade hänt.  Femåriga Alexander smyger in i Selmas barnkammare (hon är bebis) och där ser han zim. Som tar farväl och tänkte lämna rikena (han spolade tillbaka tiden. Om ingen minns det hemska han gjort så är de inget hot för honom). Alexander växer upp och får kämpa för att få sin Selma denna gången igen. 
 
En konversation ifrån deras bröllop.
 
  • Jag dödade honom, sa hon lågt samtidigt som hon tittade på kungen av väst. Sedan vände hon ansiktet mot sin nyblivna make, kung av norr och han frågade lugnt men förvånat:

  • Minns du?

  • Minnena kom tillbaka så fort jag hade sagt ja. Jag dödade honom. Hon var chockad, tjugo år av minnen hade kommit tillbaka någon timme tidigare. Tjugo år av minnen som var en del av henne men ändå inte.

  • Det var en annan tid då svarade han lugnt.

  • Jo jag vet..

 
 
Så Selma och Alexander är de enda som minns förbannelsen. Hon berättade även att hon inte dog när hon hoppade ner ifrån stupet (som Alexander trott hela hans nya liv). Det slutar med att de berättar sagor för barn så de ska känna till elaka Zim ifall han kommer tillbaka. 
 
BONUS! Efter ni har skrivit färidigt alla tre böckerna och vill skriva en fjärde. Tänk då att Zim kommit till våran tid för att ställa till det. Några tonåringar hittar ovanstående berättelse i böcker på biblioteket och trollar så Alexander och Selma kommer till våran tid för att hjälpa dem att rädda världen ifrån Zim. Vilket inte blir helt lätt då man inte kan döda folk hur som helst här. 
 
Bonus 2! När böckerna sedan blir film så ska Pinks låt Try spelas som intro i filmerna. Iallafall i film två. 

Dancing on my own

Ikväll så har jag tittat i min samling av texter och hittade dessa två:
 
Skriven januari 2016

Nu var det dags. Jag skulle berätta för honom att jag älskade honom och ville vara med honom mer än något annat. Lamporna skiftade färg i taket. Båten gungade. Det var sista natten på kryssningen. Jag hade sett honom med henne hela helgen och jag stod inte ut längre.  Jag vet att han är mannen i mitt liv. Jag såg honom vid baren. Jag började gå. När jag var nästan framme så såg jag henne. Hon stod bredvid honom. Med ett leende på läpparna så smekte han hennes kind innan han kysste henne.

Luften gick ur mig. Jag vände och lämnade lokalen. Jag gick till hytten som jag delde med honom, henne och några till. Jag hämtade mitt täcke och gick upp på däck. Troligen fick man inte ta med täcket så men det var ingen som såg mig.  Jag lade mig i en solstol med det varma täcket över mig. Tur det fortfarande var varmt ute trots det började bli höst. Tårarna rann för mina kinder. Det skulle aldrig bli vi. Det är dags att släppa det nu. Annars kommer jag att bli ensam resten av livet. Trots det var obekvämt så lyckades jag somna.

Jag vet inte hur länge jag sov. Men jag vaknade av att någon lade sin hand på min axel. Jag vände mig om. Mannen jag ser framför mig. Vad jag inte visste då var att jag skulle lämna båten med honom och att vi skulle spendera resten av våra liv ihop.

 

Skriven april 2017

Ibland kommer man till en punk i sitt liv då man frågar sig vad man håller på med.  Hon visste att hon älskade honom över allt annat och han älskade henne lika mycket. Musiken spelades på högsta nivå och alkoholen gjorde att hon kände sig odödlig. Hon började med målmedvetna steg gå igenom dansande människor i hopp om att äntligen få berätta för honom att hon älskade honom. Det var nu eller aldrig. Hennes hjärta slog dubbla slag när när hon äntligen såg honom men han var inte ensam utan han böjde sig ner för att kyssa en annan kvinna, den han valt framför henne de senaste åren. Det kändes som att luften gick ur henne och att hennes hjärta gick i tusen bitar.

Med bittra steg så lämnade hon dansgolvet och slog sig ner på en solstol ute på däck ute på kryssningsfartyget hon befann sig på. Sommarvärmen gjorde att hon inte frös trots att klockan var strax efter två på natten. Tårarna rann stilla ner i från hennes kinder och hon orkade inte röra sig en millimeter till. Hon somnade ensam i mörkret och vaknade i solens sken när någon lade sin hand på hennes axel och när hon sömnigt vände sig så fick hon en oväntad kyss som var en början på något nytt.

 
 
Sliskigt jag vet!
 
Det roliga är att när jag skrev den andra texten så hade jag inget minne av att jag skrivit den första texten. Ni ser hur lika historierna är. Så tydliga är berättelserna i mitt huvud. Det är verkligen en skam att inte skriva ner dem.