Min livs första opration
Fem dagar kvar! Sedan blir jag av med min järnställning.
Men vi spolar tillbaka tiden med 30 dagar. Den dagen jag skulle opereras.
Jag skadade mig alltså lördagen den 24 februari och fick veta att jag skulle opereras och grät sedan i nästan 24 timmar (dock så sov jag typ 18 av de timmarna).
Onsdagen den 28 februari så fick jag vet att jag skulle opereras dagen efter. Jag uppskattar att jag fick några dagar på mig att förbereda mig för när den dagen kom så var jag redo. Tidigare den veckan så kände jag delvis att jag inte hade bårttom med att opereras (för att jag inte ville) men samtidigt, ju längre tid innan opration dessu längre tid tar det att läka)
Så kvällen innan så blev jag ombedd att duscha i speciell tvål inför oprationen. Så jag duschade hela kroppen utom den delen jag skulle operera (eftersom jag var tvungen att skydda gipset)
Ondagen 1 mars.
Väckarklockan ringde typ 05:20. Sedan var det dags att duscha en gång till. Strax innan 6 åkte jag och mamma iväg till sjukhuset.
Strax innan 7 så var vi framme vid kirurgen. Jag fick ta farväl av min mamma och blev visad till ett omklädningsrum för att ta på mig HEMSKA kläder. Kändes som jag satt på mentalsjukhus. Jag förstår att man måste ha speciella kläder, men de kunde väl ha varit lite mindre hemska.
Sedan fick jag sitta på en säng på uppvaket. Där en sköterska ställde frågor och gav mig droger (morfin och något mot illamående). Hon tog även blodprov och satte en kanyl i mitt armveck (viktigt detalj för senare i inlägget)
Jag skulle opereras åtta men jag tror att jag fick få till salen tidigare. Jag var avundsjuk för att jag fick ha en ful "mössa" medans personalen hade finare..
Väl i oprationsalen så fick jag lägga mig i en säng. De kollade blodtrycket och det är hemskt. Hade glömt av hur obehagligt det är. I min kanyl i armen så fästes massor med sladdar. Dropp och massa annat. Jag fick andas in syre tills någon sa att "ska vi låta dig sova nu" eller något. Det sista jag tänkte var typ "tveksamt om man verkligen sömnar till det här".
Sedan är det flera timmar i dimma. Jag minns knappt men jag vet att någon sa "Sabina, hur mår du?". Jag var rätt borta men svarade att det gjorde ont (så skönt att slippa minnas). Kanske grät jag lite eller ville gråta. Jag minns inte. Jag ser att de sprutar in något i kanylen och jag somnar nog om ganska direkt.
Sedan vaknar jag till och från. En flicka gråter i en säng brevid mig som jag inte kan se (avgränsning mellan sängarna), blocktryck trycket till om armen regelbundet, jag har syre grej vid nästan som kliar och jag ser en skärm vid min säng (som mätte saker med mig). Jag tittar på klockan vid något tillfälle och jag tror den var strax efter tolv och tänker på mamma som var kvar på sjukhuset och på personen i receptionen som gissade på att jag skulle bli klar vid 12.
Allt detta de korta stunderna jag var vaken medans jag sov.
Strax innan 14 tror jag så var jag såpass vaken så jag ansåg att jag inte kunde sova utan att kissa. Jag fick min säng körd till toaletten och såg den stackars tjejen som grät. Jag tänkte fortfarande på mamma och tänke att jag hade velat att de skulle ringa henne och berättta att jag mådde bra och att oprationen gått bra (Ja, jag är dramatiskt och har sett allvarliga oprationer på grey anatomy).
Men efter kisseriet så ringde de mamma (ej mitt förslag) så hon kunde komma till mig. Jag fick två smörgåsar och varm choklad. Första halvan av smårgosen var riktigt god men sedan började jag må illa. Jag hade fått rätt mycket smärtlindring och var fortfarande väldigt trött. Att dricka hjälpte mot illa måendet. När den varma chokladen var slut så fick mamma ge mig tusen glas med vatten.
Sedan fick jag gå till omlädningrummet för att ta på mig mina kläder. Det känns lite konstigt att gå när man känner sig rätt borta. Sedan tog de av mig kanylen och satte ett plåster.
14:30 så hade jag tid vid röntgen. De placerade mig i barnvänterumet. Jag kände mig fortfarande rätt borta och jag somnade till några gånger lutande på mammas arm. Sedan röntgades jag och hon som röntgade undrade om hon skulle tillkalla någon som skulle hjälpa mig tillbaka. Hon tyckte nog att jag verkade för borta för att vingla tillbaka till kirugen själv. Vilket kändes tryggt och jag höll med henne men jag avbjöjde och sa att jag hade mamma i väntrummet och att vi skulle åka hem.
På väg ut så var jag väldigt trött, mådde smått illa men ändå under kontroll. Jag kissade en gång till och varnade mamma med att om jag inte kom ut igen så hade jag troligen somnat. Men jag kom ut och nästa stop var apoteket. Mamma har fullmakt och får hämta ut medecin men jag tycker apoteket är rätt rolig affär så jag ville följa med in men valde rätt snabbt att gå ut att sätta mig. Var trött och orkade verkligen inte.
Jag mådde fortfarande lite illa så mamma köpte choklad till mig, Jag tänkte att det borde hjälpa men det gjorde det inte. Sedan gick vi ut och jag valde att inte ta på mig jackan. Att vara ute i kylan är riktigt bra mot illamående.
Jag sov i bilen hela vägen hem och jag följde med mamma hem. Då mådde jag rätt bra men så fort jag kom in så mådde jag mer illa än någonsin. Hela kroppen blev varm och jag kände en speciell må illa känsla (kan inte beskriva den).
Jag har fobi mot att spy och lyckades låta bli men det var inte lätt. När den värsta känslan gått över så åt jag pringles chips och insåg att salt hjälper mot illamående även om jag hade önskat mer salt. Jag drack givetvis vatten. Jag tittade på tv för att sedan behöva sova en stund. Sedan mådde jag rätt bra och kunde äta.
Så här såg min arm ut efter oprationen.
Som jag i början av inlägget skrev så såg jag inte fram emot oprationen och fasade. Det var helt i onödan. Hela dagen på sjukhuset var jätte trevlig (om vi bortser ifrån att jag mådde illa). Personal som brydde sig om mig, jag fick droger (morfin) och jag fick sova. Kan det bli bättre egentligen?
JUST DET! Glömde den viktiga detaljen med kanylen (som satt på den armen som inte var bruten). Ni vet plåstret jag fick efteråt. Det skavde typ eller iallafall så kändes det att det satt något där. Så vid röntgen när jag sov mot mammas axel så sa min hjärna att den armen också var bruten. Ni anar inte hur skönt det var att flera gånger tro att man har en bruten arm som inte gör ont. Helt fantastiskt skönt.