Tack för kärlek och omsorg

Jag vill inte gå på begravningen!
 
 
Så hade jag inlett blogginlägget om jag skrivit det igår.  Men eftersom jag inte bloggade igår så skippar  jag inledning. 
 
Idag var det alltså begravning.  Eller begravning och begravning.  Mormor ska inte begravas. Hon har eldast upp och ska inom ett år spridas ut i en minneslund. 
 
Jag vaknade i god tid innan begravningen som inte är en riktig begravning.  Morgonens stora dilemma var hur vid jag skulle sminka mig eller ej.  Jag ville inte ha smink ifall jag skulle bryta ihop.  Men jag bestämde mig för att jag hellre gråter med smink än inte gråter utan smink. 
 
 
Jag mådde bra idag och var på strålande humör.  Jag vet inte om det berodde på att förnekelsen fått bakslag eller om det var något annat. 
 
När första låten spelades så hörde jag någon gråta bakom mig och vart jag än tittade så såg jag ögon med tårar. Då kände jag mig som en psykopat och när jag insåg det så ville jag skratta.  Men då insåg jag att människor hanterar sorg annorlunda, vissa skrattar.  Eftersom jag inte skrattat så kände jag mig väldigt normal. 
 
 
 
Blommorna vars existens jag hade hatat några veckor tidigare var jätte fina. 
 
 
 
Urnan var jätte fin och söt.  Det är helt orimligt att mormor ligger där i. Det låter inte det minsta rimligt. 
 
 
Alla mormors barnbarn förutom en var på plats. Vi var alltså 10 barnbarn på begravningen.  Jag och mina systrar samt två kusiner till satt på samma sida i lokalen medan resten satt på andra sidan 
 
 
Kusin 2 grät och jag ville trösta honom men jag visste inte hur.  Vissa vill vara i fred och jag var osäker på hur vid han ville ha beröring eller ej.
 
Under ceremonin så tänkte jag att det är jag och kusin 1 som inte är kapabla att kunna gråta.  Tills sista låten, då bröt kusinen ihop.  Han var det lätt att trösta, utanför lokalen så kramades vi länge. 
 
 
Sedan åkte vi hem till morfar och åt smörgåstårta.  Eller alla ovettiga människor åt smörgåstårta.  Vi andra åt pizza eller räkmacka. 
 
 
Efter det så åkte vi som inte åkt hem till minneslunden. Där hade de burit ut mormors blommor. 
 
 
 
Det var mysigt i minneslunden. Morfar gjorde rätt val när han valde det. 
 
Vi som hade nära till andra kläder hade tyvärr bytt om.  Vi var fina men vi hade varit finare. 
 
 
 
 
En teori om varför jag mått bra idag, förutom förnekelse är att jag kände mig närmare mormor . Dagen handlade ju om henne. 
 
Jag har tidigare sagt att jag vägrar acceptera att hon är borta.  Hon måste finnas med mig på annat sätt.  Jag blev något bekräftad när min syster sa att hon blev provocerad när ceremonidamen sa att de var ett sista farväl. 
 
 
Döden är inget farväl, bara annorlunda framtid.
 

Kommentera här: