you'll never walk alone

Nu är vi inne på sorgvecka två.  Jag skulle vilja påstå att jag fortfarande drivs av förnekelse. Till typ 70 %. Men jag är tröttare och mer omotiverad än vad jag var förra veckan. 
 
 
Jag hatar fortfarande allt som har med begravningen att göra. Iallafall när jag hör det första gången.  Det är såpass illa att jag tog på mig att välja låtar till begravningen när morfar inte kunde göra det själv och jag tar förgivet att begravningstanten hade föreslagit dåliga låtar.  Eller ja.. de behöver inte nödvändigtvis vara dåliga men de riskerade att bli onödigt sorgliga. 
 
 
Idag så har jag blivit irriterand över uttrycket vila i frid.  Ursäkta? Mormor vilar inte i frid.  Tänker jag på henne så känner jag en glad och busig känsla.  Vad jag tror händer efter döden varierar. Men jag vägrar acceptera något annat än att hon finns i närheten när jag tänker på henne. Hon är glad och skojar för fullt.
 
Vila har hon inte tid med.  Eller ja.. hennes kropp vilar väl. 
 
 
 
Vad jag än gör i framtiden så kommer hon vara vid min sida.  Även om jag inte kan se och höra henne. 

Kommentera här: