Livet är svårt
Jag har alltid känt en dragning till 1920 talet. Jag vet inte om det är kläderna eller något annat som gör att jag dras till det. Så jag såg fram emot det nya 20 talet. Men vad fick jag? Jo en resa tillbaka 100 år i tiden men med fulare kläder.
Först fick vi en pandemi (som fortfarande pågår). Bara det är helt sjukt, det är 2020 tal! Vi ska inte behöva vara rädda för ett virus. Sedan fick vi ett krig. Det är helt sjukt att vi 2022 ska behöva vara rädda för ett krig.
Jag är arg på Ryssland som ens kommer på tanken på att göra något så omodernt.
Jag är arg på Sverige som inte håller sig neutral. Jag är för att hjälpa folket, men jag vill inte att vi bidrar till kriget och reta upp ryssar.
Om jag hade fått som jag velat. Så hade jag velat i första hand att andra länder än Sverige räddar Ukraina. I andra hand så hade Ryssland fått i Ukraina (så får vi istället fått ta hand om folket i Ukraina). Men vad hade vi då levt i för värld? Vad hade Ryssland nästa steg varit? Vad man än gör så blir det inte bra. Så jag blir då arg på Ryssland igen som satt oss i den här situationen.
Även om jag helst vill undvika konflikt så är jag trots allt tacksam över att Sverige inte är lika konflikträdda. Att inte försöka stoppa är värre än att ta emot.
Ens egna rädsla för kriget är inte egoistiskt mot det ukrainska folket. Det innebär bara att man förstår vad de går igenom. Att man är rädd för att gå igenom det som de tvingas gå igenom. Något som de inte borde behöva gå igenom. Sedan är hjärnan korkad, kriget är så sjukt och svårt att ta in så hjärnan kan inte hantera empatin, rädsla är lättare att förstå.
Jag tror också att den egna rädslan är frustration över att man inte kan påverka något. Rädslan är egentligen hjälplöshet både för ena egna skull men också väldigt mycket för Ukraina.
Det hela är bara så himla sjukt.
Först fick vi en pandemi (som fortfarande pågår). Bara det är helt sjukt, det är 2020 tal! Vi ska inte behöva vara rädda för ett virus. Sedan fick vi ett krig. Det är helt sjukt att vi 2022 ska behöva vara rädda för ett krig.
Jag är arg på Ryssland som ens kommer på tanken på att göra något så omodernt.
Jag är arg på Sverige som inte håller sig neutral. Jag är för att hjälpa folket, men jag vill inte att vi bidrar till kriget och reta upp ryssar.
Om jag hade fått som jag velat. Så hade jag velat i första hand att andra länder än Sverige räddar Ukraina. I andra hand så hade Ryssland fått i Ukraina (så får vi istället fått ta hand om folket i Ukraina). Men vad hade vi då levt i för värld? Vad hade Ryssland nästa steg varit? Vad man än gör så blir det inte bra. Så jag blir då arg på Ryssland igen som satt oss i den här situationen.
Även om jag helst vill undvika konflikt så är jag trots allt tacksam över att Sverige inte är lika konflikträdda. Att inte försöka stoppa är värre än att ta emot.
Ens egna rädsla för kriget är inte egoistiskt mot det ukrainska folket. Det innebär bara att man förstår vad de går igenom. Att man är rädd för att gå igenom det som de tvingas gå igenom. Något som de inte borde behöva gå igenom. Sedan är hjärnan korkad, kriget är så sjukt och svårt att ta in så hjärnan kan inte hantera empatin, rädsla är lättare att förstå.
Jag tror också att den egna rädslan är frustration över att man inte kan påverka något. Rädslan är egentligen hjälplöshet både för ena egna skull men också väldigt mycket för Ukraina.
Det hela är bara så himla sjukt.