Tiden i helvetet

Hej!
 
Imorgon är det två månader sedan jag bloggade senast.  Vad har hänt sedan senast? Jo jag har förlorat min mamma. Det gick väldigt fort mot slutet, iallafall stadiet mellan liv och döende.  Jag tänkte gå igenom mina bilder ifrån den tiden. 
 
 
Jag träffade mamma den 19 mars. Hon pratade på och kändes i stort sett som vanligt den timmen jag träffade henne.  Troligen så ansträngande hon sig för min skull i kombination med att hon snabbt blev sämre. 
 
Den 25 mars så ringer sjukhuset och berättar att de inte trodde hon hade lång tid kvar nu och att det var dags att börja vaka.  De kunde inte veta om hon skulle dö den dagen eller om det skulle dröja dagar.  Med facit så kan jag säga att det tog 2,5 vecka.  Den tiden var fruktansvärd, hon var inte död men hon var heller inte levande.  Jag hade förlorat allt som var henne.  
 
 
 
Sjukhus,  bilåkning och fika. Det hade kunnat vara mina två, och en halv bästa veckor i mitt liv om det inte vore för att vi väntade på att hon skulle dö. Det var en märklig tid 
 
 
 
Eftersom Tomas sov på sjukhuset hos mamma så var jag tvungen att sova i huset hos Lucia två nätter (när inte min syster sov där).
 
Jag tröst åt popcorn och tittade på playboy dokumenten. 
 
Den första april så hade jag en stark känsla av att "idag är dagen då mamma dör". Mina systrar och morfar var på sjukhuset den dagen och jag var okej med att jag inte skulle vara där när hon dog. 
 
Det känns märkligt att tänka tillbaka på den tiden.  Idag är jag tacksam över de 2,5 veckorna det tog.  Men fredagen den 1 april så hade vi levt i helvetet en vecka.  Jag blev knäckt av att mina systrar kom hem och berättade att någon på sjukhuset trodde att mamma skulle leva i en vecka till.  Jag orkade inte mer. 
 
Sista riktiga gången jag träffade mamma så var det sol men allt eftersom så blev vädret sämre.  Fjärde april så kom det snö.  Varje gång när livet varit tufft det senaste så har snön kommit så jag såg denna snö som en gåva.
 
 
 Jag hade en glada (hök) som vakade över mig.  Jag såg den nästan varje dag.  Vart jag än var. 
 
Det kom mer snö, jag åt min första biltema korv och gick på marknaden med vänner i regnet. 
 
 
Jag åt fling middag med morfar och räddade en döende blomma. 
 
9 april så var sista gången jag träffade mamma medan hon andades. Det var svinkallt ute.  Varje gång man lämnade sjukhuset så förberedde man sig för att det troligen skulle vara sista gången .
 
Men i det läget så kändes det som att hon aldrig skulle dö.  Att hon skulle leva som döende resten av mitt liv. 
 
 
Den 11 april kom och det var vår ute,  ett väder som mamma hade gillat. 
 
Jag och Ida skulle åka till sjukhuset men vi skulle bara äta frukost först. Vi fick besked ifrån sjukhuset att de trodde att det var denna dag som mamma skulle dö.   Jenny och morfar bestämde sig för att följa med till sjukhuset. 
 
Men mamma ville nog inte ha oss där.  Medan jag satt och åt frukost så tog hon sitt sista andetag.  Jag fotade tallriken,  tände ljus och sedan åkte vi till sjukhuset. 
 
 
 
Vi avslutar här för denna gång.  Vi får se om jag fortsätter att gå igenom mitt liv till nutid. För jag minns knappt vad jag gjort denna månaden. 
 
 
Det här inlägget har varit givande för mig.  Att se det fina i 2,5 veckor som var fruktansvärda och som kändes som att vara i helvetet. 
 

Kommentera här: