Jag känner liv igen

Just nu känner jag mig faktiskt pepp inför nyår. För några timmar sedan fick jag en inbjudan till Michaela och Angelica. Det är perfekt. Jag började året med Mikaela och Sam och slutar året med Michaela och Angelica. Det tyder precis som jag trott att 2016 har varit vänskapens år. Det saknas dock lite Catharina men jag mellanlandade där på vinkväll i somras så det räknas nog.
 
På tal om vänskap. Frågan är hur jag ska välja kurser i skolan i vår. En trevlig tjej ifrån svenskan kommer läsa svenska igen precis som jag. Sedan väljer jag mellan matte och samhällskunskap. Den tjejen kommer läsa matte så det vore roligt att ha fler lektioner ihop med henne. Så rent socialt så vore det bästa valet. Annars finns det fördelar med båda ämnena. Men det var inte det jag skulle prata om utan nyår.
 
 
 
Jag har spökat upp mig ordentligt. Jag är jätte fin faktiskt. Samma kläder som på julafton. Lockat hår igen men jag har insett att jag hade kunnat få ännu snyggare hår om jag hade haft mer tålamod. Ögonskuggsminkningen blev verkligen perfekt idag.Lösglitter. Dock är det svårt att få en bra bild på sminket. Det mörknar ju så tidigt. Lösögonfransarna blev inte helt bra men de har varit betyligt sämre och det ser rätt bra ut.
 
 
 
Sedan har jag samma mål som för två år sedan, att jag ska börja det nya året med rödaläppar. Sedan har jag mitt fina diadem som inte gjorde sig bra på bild samt handbojorörhängena som jag fick i födesledagspresent av Mikaela ♥
 
 

En dröm om dödsångest

Fy fan. Förlåt för otrevlig inledning men ni kommer förstå  efter ni ha läst vad jag drömde. Jag är fortfarande skärrad.
 
Inatt drömde jag att:
Min fd. arbetsterapeut hos psykologmottagningen hade tagit ett blodprov och upptäckt att jag hade en hjärntumör. Så hon skickade hem mig med en bultpistol (!!!!!!) och rådde mig att avliva mig för annars ganns riksen att det kunde bli plågsamt. Alltså bulltpistol?!
 
Väl hemma så tänkte jag avliva mig själv. Jag var lugn med det. Jag funderade dock vart det skulle vara lämpligast då jag tydligen tänkte göra det ensam. Men jag kunde inte sedan. Mina mamma och systrar visste att jag skulle dö och de verkade inte ha några problem med det. Tillslut kände jag att jag inte ville avliva mig själv med bultpistol och tyckte det var sjukt att vården gjorde så.
 
Men när jag bestämt mig för att inte dö idag iallafall så hände det något som gjorde att jag inte fick någon luft. Jag trodde alltså att jag skulle dö men lyckades andas igen.Efter det vågade jag inte dö på något annat sätt än med bultpistolen. Jag bad mamma sätta ihop några delar på bulten (som inte såg ut som när Cirona avlivades) medan jag klappade Klara. Sedan gick vi till sängen där jag "ville" dö.
 
Jag tänkte på några av de praktiska sakerna jag borde ha gjort inann jag dog. Mamma skulle alltså bulta mig. Men strax innan fick jag panik. Jag vet inte om jag skrek det eller bara tänkte:  "Nej nej nej nej, jag vill inte" och jag bad nog även efter något som skulle rädda mig.Mitt i den paniken så vaknade jag. 
 
Det här måste ha varit den hemskaste och sjukaste drömmen jag NÅGONSIN drömt. Att jag drömde om bultpistol? Jag måste ha en skev bild av verkligheten..

Jag längtar inte efter nyårsafton men jag längtar till ett nytt år

Helt sjukt att det är nyårsafton imorgon och att det redan gått en vecka sedan Kitty dog. 
 
Jag har blivit bra på att dölja smärta och låtsas som at den inte finns. Men nu har den rivits upp, dels för jag upptäckt att det redan gått en vecka och dels för att jag offentligtgjort det på instagram. Nu vet de närmaste som borde veta om det som jag inte orkar berätta. Det är väl möjligtvis morfar som flytt landet som inte vet. Taktiken att inte vilja prata om det är väl fullständigt värdelös men jag vill inte prata om det. Jag vill kunna ha kontroll på när jag är ledsen och vill inte bli ännu mer ledsen genom att prata om det. I bloggen kan jag skriva av min sorg utan att få några direkta svar.
 
Den kvarten jag var med Kitty innan hon dog. Då jag försökte göra allt jag kunde för att hon skulle må bra igen. Jag tänkte den egentliga oviktiga tanke att jag inte ville att hon skulle dö dagen innan julafton. Jag ville inte få min julafton förstörd. Ledsen blir man oavsett när det händer men att bli ifrån tagen glädje också kändes extra tufft. Fast den tanken tror jag man mest tänker för att kunna distansera sig lite.
 
Men nu i efterhand kan jag känna att dagen innan julafton kanske ändå var den bästa dagen. Att tvingas bli distraherad ifrån sorgen för att fira jul är troligen det man behöver även om det tog mängder av energi. Jag kollar facebook och instragram väldigt lite de senaste dagarna. Jag orkar inte riktigt. Att se människors juluppdateringar på julafton var nästan bara jobbiga att se. Förutom ifrån mina närmsta vänner, deras jul ville jag gärna se.
 
Men ni till något som har provocerat mig massor är människors reaktioner på döda kändisar. Att se uppdateringar på facebook där folk utrycker hur tråkigt det är att en kändis dött och att 2016 har varit ett skit år då många kändisar har dött. Även om det är tråkigt när någon dör så kan jag känna, herregud! Det är en människa du aldrig träffat eller känner det minste. Vad spelar det för roll för dig att hen är död? Det är ingen stor grej.
 
Så känslokall är jag inte vanligtvis. Samtidigt så tror jag att de som förlorat en familjemedlem eller nära mänsklig kontakt säkert blir provocerad över att jag sörjer en kanin. Allas känslor är lika mycket värda. Vill man sörja en kändis, varsågod men jag orkar inte bry mig om det just nu.