Kärlek dör aldrig

Jag har tre större saker att blogga om. En trevlig sak, en jätte bra sak och en jätte hemsk sak och vi börjar med den sistnämda.
 
I lördags klockan 18:35 gjorde jag ett kollage till instagram. En av de bilderna var en selfie där jag var iklädd i bh. Jag valde den bilden för att jag tyckte att jag såg lycklig ut. 20:08 så satt jag med min mobil och spelade pokemon när jag fick ett meddelande ifrån Catharina fick mig att rysa i hela kroppen. Hon bad mig ringa för att Baloo var dålig. 
 
Den korta verisionen är att han numera är död. Den längre kommer under bilden.
 
 
Det jag visste innan jag åkte var att han pendlade mellan att springa i hagen med att ligga ner. Han hade även lagt sig nära stacketet och rullat in i tråden. Stolpar hade flygit. Helt otroligt att han inte hade skadat sig!
 
När vi kom till stallet så låg han ner och jag fotade bilden ovan.  Strax därefter så låg han helt på sidan och såg död ut förutom att han andades. Jag skällde på honom, inte får han dö nu, en sorg är det sista jag behövde just nu. Men efter att jag fått ur mig det så gav jag honom min tillåtelse att dö, det var okej, jag fanns där för honom.
 
Efter ett tag reste han sig och sprang ett varv i hagen för att sedan lägga sig ner igen. Vetrinären kom. Pulsen var oregelbunden och han hade inga tarmljud. Han fick rätt mycket smärtstillande. Tillslut orkade han resa på sig men man såg på honom att han mådde riktigt dåligt. Hon kände på hans tarmar och han fick sond genom nästan i hopp om att sätta igång magen.
 
 
Att ha en sjuk mamma tar extremt mycket energi och mitt i det ha ansvaret för en sjuk häst. Jag orkade inte, det fanns ingen ork för det.
 
Just därför var beslutet om avlivning svårt. I det läget litade jag inte på mitt omdöme. Tyckte jag avlivning för att det var det rätta eller tyckte jag avlivning för att det inte fanns energi att rädda honom.
 
I det läget saknade jag min vanliga vetrinär, det hade varit lättare då även om vetrinären ifrån distriket var riktigt duktig, hon gjorde allt hon kunde. Efter beslutet var taget så vet jag att mitt beslut var rätt. Trots smärtsitllande så hade han ont, han var gammal och han var en fara för sig själv. Att vänta ut det och behandla hela natten hade troligen ledit till att han hade skadat sig ännu mer. Till vems nytta skulle jag kämpa med att rädda honom? 
 
23:20 något så tog han sina sista andetag. En bekant frågade om jag verkligen skulle vara med under ögonblicket han avlivades med tanke på att hästar avlivas stående och faller.  Jag var nog rätt borta när jag svarade att jag varit med förr. Även vetrinären frågade om jag varit med vid avlivning av häst tidigare.  
 
Jag är bra på att vara med när mina djur avlivas. En märklig egenskap men jag är bra på det. Det är en stund där jag bara existerar för deras skull och att jag aldrig hade velat misssa deras sista ögonblick i livet. När han föll så stod Catharina vid min sida en bit bort och ska jag vara ärlig så tror jag det var mycket jobbigare för henne just av den anledningen att jag inte kände så mycket då. Det enda jag ville efter att han föll var att sätta mig brevid honom och lägga hans huvud i mitt knä.
 
 
Vi vet inte helt 100 var det var men det var något med magen. Gamla hästar kan få fettlager runt tarmarna, så det kan ha varit det eller något annat tarm relaterat. 
 
Det sista jag sa till honom efter att kramat honom var "hälsa Cirona och återföds som Jennys bebis".
 
Det där med avliva häst som faller. Jag tror det är mycket enklare att hantera när det är ens egna hästar. I sorgen är hjärnan avtrubbad, jag tror det hade varit mycket jobbigare med en häst som man inte har lika stora känslomässiga band till. 
 
När jag varit med när hund och katt avlivats så har jag saknat ett tydligt tecken på att själen lämnar kroppen. Det känns nästan lika konstigt varje gång det händer. När en häst faller, ja då vet man att den är borta. Sedan är kanske den regeln lite mer komplicerad i Baloos fall i och med att han avivades med sprutor. 
 
Älskade lilla häst. Det gör ont och jag kommer sakna dig. Men jag har lärt mig så mycket tillsammans med dig och vi hade fina 17 år tillsammans.