Min livs första opration

Fem dagar kvar! Sedan blir jag av med min järnställning.
 
Men vi spolar tillbaka tiden med 30 dagar. Den dagen jag skulle opereras.
 
 
Jag skadade mig alltså lördagen den 24 februari och fick veta att jag skulle opereras och grät sedan i  nästan 24 timmar (dock så sov jag typ 18 av de timmarna).
 
Onsdagen den 28 februari så fick jag vet att jag skulle opereras dagen efter. Jag uppskattar att jag fick några dagar på mig att förbereda mig för när den dagen kom så var jag redo. Tidigare den veckan så kände jag delvis att jag inte hade bårttom med att opereras (för att jag inte ville) men samtidigt, ju längre tid innan opration dessu längre tid tar det att läka)
 
Så kvällen innan så blev jag ombedd att duscha i speciell tvål inför oprationen. Så jag duschade hela kroppen utom den delen jag skulle operera (eftersom jag var tvungen att skydda gipset)
 
 
Ondagen 1 mars. 
 
Väckarklockan ringde typ 05:20. Sedan var det dags att duscha en gång till. Strax innan 6 åkte jag och mamma iväg till sjukhuset. 
 
Strax innan 7 så var vi framme vid kirurgen. Jag fick ta farväl av min mamma och blev visad till ett omklädningsrum för att ta på mig HEMSKA kläder. Kändes som jag satt på mentalsjukhus. Jag förstår att man måste ha speciella kläder, men de kunde väl ha varit lite mindre hemska.
 
Sedan fick jag sitta på en säng på uppvaket. Där en sköterska ställde frågor och gav mig droger (morfin och något mot illamående). Hon tog även blodprov och satte en kanyl i mitt armveck (viktigt detalj för senare i inlägget)
 
Jag skulle opereras åtta men jag tror att jag fick få till salen tidigare. Jag var avundsjuk för att jag fick ha en ful "mössa" medans personalen hade finare..
 
 
Väl i oprationsalen så fick jag lägga mig i en säng. De kollade blodtrycket och det är hemskt. Hade glömt av hur obehagligt det är. I min kanyl i armen så fästes massor med sladdar. Dropp och massa annat. Jag fick andas in syre tills någon sa att "ska vi låta dig sova nu" eller något.  Det sista jag tänkte var typ "tveksamt om man verkligen sömnar till det här".
 
 
Sedan är det flera timmar i dimma. Jag minns knappt men jag vet att någon sa "Sabina, hur mår du?". Jag var rätt borta men svarade att det gjorde ont (så skönt att slippa minnas). Kanske grät jag lite eller ville gråta. Jag minns inte. Jag ser att de sprutar in något i kanylen och jag somnar nog om ganska direkt.
 
Sedan vaknar jag till och från. En flicka gråter i en säng brevid mig som jag inte kan se (avgränsning mellan sängarna), blocktryck trycket till om armen regelbundet,  jag har syre grej vid nästan som kliar och jag ser en skärm vid min säng (som mätte saker med mig). Jag tittar på klockan vid något tillfälle och jag tror den var strax efter tolv och tänker på mamma som var kvar på sjukhuset och på personen i receptionen som gissade på att jag skulle bli klar vid 12.
 
Allt detta de korta stunderna jag var vaken medans jag sov.
 
 
Strax innan 14 tror jag så var jag såpass vaken så jag ansåg att jag inte kunde sova utan att kissa. Jag fick min säng körd till toaletten och såg den stackars tjejen som grät. Jag tänkte fortfarande på mamma och tänke att jag hade velat att de skulle ringa henne och berättta att jag mådde bra och att oprationen gått bra (Ja, jag är dramatiskt och har sett allvarliga oprationer på grey anatomy).
 
Men efter kisseriet så ringde de mamma (ej mitt förslag) så hon kunde komma till mig. Jag fick två smörgåsar och varm choklad. Första halvan av smårgosen var riktigt god  men sedan började jag må illa. Jag hade fått rätt mycket smärtlindring och var fortfarande väldigt trött. Att dricka hjälpte mot illa måendet. När den varma chokladen var slut så fick mamma ge mig tusen glas med vatten.
 
Sedan fick jag gå till omlädningrummet för att ta på mig mina kläder. Det känns lite konstigt att gå när man känner sig rätt borta. Sedan tog de av mig kanylen och satte ett plåster.
 
 
14:30 så hade jag tid vid röntgen. De placerade mig i barnvänterumet. Jag kände mig fortfarande rätt borta och jag somnade till några gånger lutande på mammas arm. Sedan röntgades jag och hon som röntgade undrade om hon skulle tillkalla någon som skulle hjälpa mig tillbaka. Hon tyckte nog att jag verkade för borta för att vingla tillbaka till kirugen själv. Vilket kändes tryggt och jag höll med henne men jag avbjöjde och sa att jag hade mamma i väntrummet och att vi skulle åka hem.
 
På väg ut så var jag väldigt trött, mådde smått illa men ändå under kontroll. Jag kissade en gång till och varnade mamma med att om jag inte kom ut igen så hade jag troligen somnat. Men jag kom ut och nästa stop var apoteket. Mamma har fullmakt och får hämta ut medecin men jag tycker apoteket är rätt rolig affär så jag ville följa med in men valde rätt snabbt att gå ut att sätta mig. Var trött och orkade verkligen inte.
 
Jag mådde fortfarande lite illa så mamma köpte choklad till mig, Jag tänkte att det borde hjälpa men det gjorde det inte. Sedan gick vi ut och jag valde att inte ta på mig jackan. Att vara ute i kylan är riktigt bra mot illamående.
 
 
Jag sov i bilen hela vägen hem och jag följde med mamma hem. Då mådde jag rätt bra men så fort jag kom in så mådde jag mer illa än någonsin. Hela kroppen blev varm och jag kände en speciell må illa känsla (kan inte beskriva den).
 
Jag har fobi mot att spy och lyckades låta bli men det var inte lätt. När den värsta känslan gått över så åt jag pringles chips och insåg att salt hjälper mot illamående även om jag hade önskat mer salt. Jag drack givetvis vatten. Jag tittade på tv för att sedan behöva sova en stund. Sedan mådde jag rätt bra och kunde äta.
 
 
Så här såg min arm ut efter oprationen. 
 
Som jag i början av inlägget skrev så såg jag inte fram emot oprationen och fasade. Det var helt i onödan. Hela dagen på sjukhuset var jätte trevlig (om vi bortser ifrån att jag mådde illa). Personal som brydde sig om mig, jag fick droger (morfin) och jag fick sova. Kan det bli bättre egentligen?
 
JUST DET! Glömde den viktiga detaljen med kanylen (som satt på den armen som inte var bruten). Ni vet plåstret jag fick efteråt. Det skavde typ eller iallafall så kändes det att det satt något där. Så vid röntgen när jag sov mot mammas axel så sa min hjärna att den armen också var bruten. Ni anar inte hur skönt det var att flera gånger tro att man har en bruten arm som inte gör ont. Helt fantastiskt skönt.
 

Påskmiddag

I min familj firar vi inte direkt påsk. Men i år så bjöd mormor på middag.
 
 
 
Det är påsk och vi fick julmat! Men någon julgran, ris a la malta, julgodis eller julklappar erbjöds det inte. Märklig låtsas julafton.
 
Men påskmusten var super god.
 
 
 
Hundarna tyckte tydligen det var jobbigt att fira påsk.

 

Besöket på akuten

Natten till den 24e februari. Jag hade en spännande chattkonversation i mobilen och jag hade svårt att slita mig ifrån grey anatomy som jag tittade på. Det var helt enkelt svårt att blå trött den kvällen.
 
Jag brukar sällan gå ut på natten om det inte är så att Klara verkligen visar tydligt att hon vill gå ut. Denna natten gjorde hon inte det men jag misstänkte ändå att hon behövde bajsa plus att jag tänkte att om jag gick ut nu så skulle jag förhoppningsvis få sova någon timme extra på morgonen.
 
Jag visste att det var halt för jag hade varit ute fem timmar tidigare. Kvällen innan så hade jag tänkt att jag var dum som aldrig hade med mig mobilen ut på sena kvällar. Ifall jag skulle halka och inte komma upp. Men ändå så hade jag ingen mobil med mig ut.
 
 
24/2 klockan 04:00
Jag brukar aldrig halka på vintern. Jag ramlar snarare resten av året pågrund av ojämnmark. Men det gick fort och kändes som en odramatiskt halkning. Jag landade på rumpan och tog emot mig med ena handflatan. Förutom att det gjorde ont i handleden så slog jag mig inte det minsta. Jag visste väl egentligen direkt att handleden var bruten eller rättare sagt en spricka. Men jag hoppades ändå att det skulle gå över men det gjorde det inte. 
 
Jag lyckades resa mig utan problem och gick hem. Planen var att försöka sova och se om det gick över. För jag misstänkte starkt att akuten ändå inte skulle ta emot mig.
 
04:10
Jag vet inte om handleden började göra ondare men jag började bli helt säker på att jag faktiskt hade en spricka i handleden. Det gjorde ont och allt kändes extremt jobbig. Djurens närvaro kändes jobbig. Så jag ringde mamma och min styvfar svarade. Gråtfärdig så berättade jag att jag trodde att jag fått en spricka i handleden.
 
Mamma och Tomas kom och de hämtade mig och Klara. Jag hade verkligen super ont och jag frös om min skadade hand. Jag satt i bilen och ville inte gå ut för det skulle göra för ont. Tomas ringde akuten (som ligger i grannstaden) och jag och mamma åkte dit. Varje sväng och varje rondell gjorde riktigt ont. Det var extremt många rondeller till sjukhuset.
 
På bilden så är jag hel och glad några dagar tidigare:
 
 
06:00
Vi var framme vid akuten och fick träffa en extremt irreterande sjuksköterska (eller vad hens titel nu var). Hen pratade märkligt och frågade varför jag kommit dit. Jag svarade att jag trodde att jag fått en spricka i handleden. Han fortsätte att fråga ut mig med konstiga frågor och jag förklarade symtomen. Men tillslut så insåg jag att rätt svar skulle vara att jag hade halkat.
 
Hen berättade att röntgen inte öppnade förens åtta och att vi var där tidigt i onödan. Samt att det hade varit bäst för oss att röntga i staden närmare. Jag förstår att hen kan ge de råden men hen borde ha kunnat lägga fram det lite trevligare.
 
1. Jag trodde inte ens att jag skulle få komma till akuten vid den tiden.
2. Jag hade ont och förväntade mig att det skulle ta tid på sjukhuset så två timmar i väntrum och kanske längre innan röntgen var inget konstigt och jag väntade hellre på sjukhuset än hemma.
 
En annan sköterska lindade min arm och gav mig en RIKTIGT bra smärtlindrande tablett. Sedan satt jag i väntrummet och vilade på en kudde.
 
07:15 
"Den andra sköterskan" kom och sa att röntgen var vakna och kunde ta emot. Då hade den smärtlindrande tagit så pass bra att jag nästan kände att jag överdrivit och att smärtan skulle gå över av sig själv (det säger hurpass bra droger de gav mig). Jag fick gå in i ett rum och låg i en säng en stund och väntade. En doktor kom in och tittade lite på armen. Jag tror klockan var 07:40 något när vi fick gå till röntgen. Jag såg inte fram emot det. När jag hade en spricka i armen som 11 åring så gjorde röntgen skitont men denna morgonen så var det inte så farligt.
 
Efter röntgen så fick jag ligga i en säng i "mitt rum på akuten igen". Efter en okänd tid så kom läkaren in och berättade att min arm var bruten och att benet låg fel och att han skulle dra det till rätta. Jag såg inte fram emot det. Jag fick en spruta med bedöving, den sprutan gjorde riktigt ont men tog bra.
 
Sedan fick jag ha fingrarna i hängda i något nät samtidigt som jag hade en tung på armen en stund. Sedan började läkaren att dra och det gjorde inte det minsta ont men det var läskigt. Det knäppte till. Jag blev gipsad.
 
 
09:48
Jag tog bilderna ovan och började meddela vänner att jag skadat mig. Efter bedövningen i armen så mådde jag riktigt bra.
 
10:00
Så fick jag gå till röntgen igen för att kolla om benet låg rätt. Sedan tillbaka till akuten och min säng. Jag lyckades somna till några gånger. Sedan kom läkaren och berättade att jag behövde opereras. Benet låg inte bra.
 
Jag ville verkligen inte opereras. Jag hade aldrig gjort det och tyckte det kändes jobbigt och läskigt. Jag orkade verkligen inte med skadan.
 
12:00
När jag kom till akuten så gissade jag på att jag skulle få åka hem tidgast tolv och jag hade rätt. Jag mådde verkligen skit. Sömnbrist, smärta och väntan på opration tog hårt på mig.. Vi stannade på max men det var besvärligt att äta med vänster hand (bröt givetvis höger) men jag fick i mig hälften av maten. Jag grät hela vägen hem. Jag kunde verkligen inte sluta gråta.
 
14:00
Var jag hemma igen och mediciner var uthämtade. Jag gick och la mig och sov.
 
 
 
20:00
Jag vaknade och satt i soffan. Jag grät fortfarande och tyckte att allt var extremt jobbigt. Jag var fortfarande trött. Jag satt med mobilen och orkade inte starta datorn. Klara var hos mamma så kattungen tog hand om mig 💜
 
22:00
Jag gick och lade mig igen.
 
Morgonen efter:
Jag tyckte fortfarande att liver kändes tung och jag ville bara gråta. Men någonstans började jag må bättre och tyckte det var roligt att grät och mådde så dåligt över en bruten arm. Jag förminskar inte mina känslor utan jag mådde helt enkelt bättre. Det kanske är det som menas med att skratta åt eländet.
 
 
Bilderna ovan. Så här såg det ut i väntan på oprationen som jag inte såg fram emot. Kattungen tog verkligen hand om mig.
 
Jag är extremt dramatiskt som kan skriva ett lååångt blogginlägg om natten/dagen jag skadade mig. Men så är det. 
 
Nästa del: Opration kommer när jag orkar.