Farväl min vän
Jag kan inte påstå att maj började bra. Klara blev bättre ifrån lunginflammationen men hon mådde fortfarande väldigt dåligt.
Jag var livrädd inför veterinärbesöket att det skulle innebära kostsamma undersökar att ta ställning till. Även om pengarna fanns så ville jag inte utsätta henne för vad som helst. Det är en svårt balansgång att veta när man ska kämpa eller ge upp.
Även om jag hade hoppats på att veterinären skulle vara positiv och lugna min oro så kändes det ändå bra att hon bekräftades det jag kände.
Det kan verkligen inte vara lätt att vara veterinär. Speciellt inte när det är kunder hon inte känner men vi höll med varandra.
Den senaste veckan hade varit tuff för Klara och det fick räcka så. Med pengar så kan man göra fler undersökningar men det hade bara inneburit mer lidande och kanske hade undersökningarna ändå visat att det var kört för henne.
Inte nog med att klara mådde dåligt, hon kände sig även färdig. Jag kände i hela mig att det inte fanns något mer att göra.
Känslan av att hon var färdig hade funnits ett tag. Även när hon utåt sett verkat må bra så var det ändå något som inte kändes bra. Hon blev gammal väldigt fort. Så jag visste redan för några månader sedan att hon inte skulle vara med mig så länge till.
Det är ofattbart att något så gulligt och underbart bara kan försvinna.
Avlivningen gick bra. Vi satt på golvet och fysiskt var jag där för henne men mentalt så var mitt sinne i rummet där min mammas döda kropp hade legat några år tidigare.
Jag önskade att jag mentalt hade kunnat vara mer nuvarande för klara men jag var såpass närvarande för att se att veterinären verkligen fanns där för klara så hon var definitivt omhändertagen och avlivningen gick fort.