Pokemon och sorg
Allt går bara om man vill.
För typ en månad sedan så satte jag upp ett hyfsat orealistiskt mål i pokemon go. Jag skulle samla en sjuk hög mängd xp på två månader så att jag kan öka en level.
Jag trodde faktiskt inte att jag skulle klara det. Men nu är jag snart i mål och det är inte orealistiskt att jag kommer klara det innan februari är slut om jag kör hårt men ett mer hälsosamt mål är att klara det innan nästa vecka är slut.
På bilden så ser vi den 40 tusende pokemonen jag fångat.
Annars är livet rätt jobbigt just nu. Jag har mycket sorg i kroppen.
I veckan så var jag uppgiven. Jag hade inte ens pms men ändå så kändes det kaos i kroppen. Kroppen är förresten helt sjuk. Jag kan förstå om man mår psykiskt dåligt om man tänker negativt (oavsett om man kan styra det eller ej).
Men jag tänker neutralt eller till och med positivt. Jag skulle faktiskt vilja definiera mig som glad och rätt lycklig. Men det är inte min dumma kropp, den är full av ångest och sorg. Varför regerar kroppen när inte jag gör det?
Det var mormor födelsedag igår, den dagen var den tuffaste dagen sedan mormor gick bort, det visste min kropp långt innan mig.
Igår så stod jag på kyrkogården. Jag grät inte men jag tillät mig att känna all smärta. Det var rätt skönt.
