Skara Sommarland
Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att femtio procent av mina lyckligaste barndomsminnen utspelar sig på Skara Sommarland. Vi hade säsongskort där i flera år och besökte parken varje helg.
Det finns stunder då jag längtar tillbaka, och det känns som om en del av min själ finns kvar där. Men med tanke på att inträdet är svindyrt (jag vill ju ha med Jenny och hennes barn också) har jag inte haft någon större lust att åka dit.
För någon månad sedan pratade jag med morfar om att vi borde lösa säsongskort till Flobys utomhusbad. Han tyckte att det lät som en bra idé men började snart prata om Sommarland. Någon vecka senare började även Jenny prata om Sommarland.
Så jag blev tacksamt besegrad, och nu har vi alla säsongskort.
Vi har redan hunnit vara där tre gånger. Även om parkens glansdagar troligen är över, var det lika fantastiskt som jag mindes det.
Ändringar har gjorts, men mycket är som förr. Jag är avundsjuk på barnen som får uppleva sin barndom där, men parken är ändå ett paradis även för en 35-årig kvinna. Även morfar, 79 år, ser lycklig och harmonisk ut.
Vi firade även midsommar där.
Jag spenderade min barndom där med min syster, mamma, mormor och morfar. Nu har mamma och mormor bytts ut mot två barn.
Rollerna har också förändrats. Jag har gått från att vara ett barn till att vara en vuxen med ansvar för barn. Livet går verkligen i cykler, och det är fascinerande.
